Stympad.
Igår kväll låg jag och författade texter i mitt huvud. Som vanligt.
Och så här blev det:
"Jag vet varför jag var som jag var och varför jag är som jag är.
Jag stympade mig själv. Jag tog bort det onda genom att skära bort det. Ta avstånd från det. Effekten blev att jag inte kände något. Det gjorde inte ont. Tyvärr gjorde det även så att jag kände mig tom. Helt tom. Inte en känsla fanns kvar för allt stympades bort. Det var enklast så.
Så tillslut gav jag väl upp tror jag. Eller så var det nog. Det gick inte mer. Jag skar och skar och bitarna försvann. Jag tror jag tog för mycket då. För jag kan inte längre skära bort det som gör ont. Det sitter kvar. Det lilla jag har kan jag inte skära bort längre. Det går inte. Det sitter fast. Och jag grät många nätter för detta.
Kanske är det därför det gör så ont att erkänna att jag gjordt mer fel än vad jag vill erkänna.
För det är fruktansvärt det jag gjort. För så gör man bara inte. Man gör inte det. Det är moraliskt fel.
Förr hade jag kunnat stympa bort det. Glömma och gå vidare med biten liggandes bakom mig. Men nu släppar jag med mig det överallt. Det vill aldrig försvinna. För jag känner mig mindre värd. Helt enkelt. Jag känner mig billig och är bara en dålig ersättning för något annat.
Varför skriver man om förbjuda drömmar? Varför berättar man för andra om dem? För dem är ju trots allt förbjudna.
Jag hade en förbjuden dröm igår. Den var mörk och ledsen."
