Erika

En sak slog mig just. I mitt vardagsrum sitter just nu två av de få jag någonsin förälskat mig i. Och det är ganska stört. Den ena är jag ihop med, bor tillsammans med och delar en vardag med. Den andra är en gammal barndoms/tonårings förälskelse. Och det störda är att just nu sitter de båda i mitt vardagsrum och lyssnar på musik. Att världen kan vara så liten.

Missförstå mig inte nu. Den gamla barndomsförälskelsen finns inte längre kvar. Inte ett uns. Bara ett minne blott. Men ändå. Det är stört egentligen att de sitter där båda två. Ganska omedvetna om hur det ligger till. Eller låg till snarare.

Sitter och drömmer mig bort till den tiden då jag var så intensivt förälskade i denna person. Hur fruktansvärt nervös jag va av att ens se på honom. Och det som är konstigt är att sånt sätter sig hårt i en. Nervositeten då alltså. Hahaha...Gud. Vilka tider.
Jag var egentligen ganska olycklig då. För de få killar jag ens förälskade mig i eller gillade visste nog knappt om min existens. Och jag var olycklig för att jag inte vågade göra min existens hörbar för dem. Eller alla andra för den delen. En liten grå mus var jag. Ganska så exakt.

Så jag är lyckligare nu än jag nog någonsin varit i hela mitt hittills levda liv. För jag är kär (besvarad kärlek), få men goda vänner, chansen att leva fullt ut med hela min personlighet och inte hämmas av gamla "regler". För det var regler för.

Jag var liten och grå. Därför var jag tråkig. Och därför var jag töntig och skulle vara tyst. Och därför ville inte någon vara min vän. Och därför var det rätt att säga vad som helst till mig. Vilka förnedrande och stötande ord som helst.

Det är inte många som vet om att det har varit så här.


Hmm...Det var inte riktigt så här jag menade att bloggen skulle utvecklas men. Om tanken löper fritt så kan det bli så ibland.

Iaf. Som jag sa innan. Jag älskar min Kristofer av hela mitt hjärta och jag älskar mitt liv även om det har en hel del skavanker.

//Erika