Erika

Vi gick till havet igår. Jag och Kristofer. Första gången solen lyste på en månad. Det kändes skönt att få känna den friska vinden från havet ta tag i kinderna och göra dom röda av kylan. Det kändes underbart att få sätta sig på bryggan, blunda och höra havet brusa. Känna solen värma ansiktet och hela kroppen. Bara höra enstaka måsar skrika och sen bara havet. Känna den svaga doften av tång och saltvatten. Bli alldeles lugn och sedan blicka ut över vattnet förbi Ölands södra udde och ut mot det stora havet.

Jag kände mig lugnare sen.

Just nu mår jag riktigt illa. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt det. Mitt på dagen idag fick jag något slags anfall och fick en sån fruktansvärd känsla av illamående. Det kändes som om hela magen vill vända sig ut och in. Det kändes verkligen inte bra. Hela jag kände mig...dålig.

Hela jag mår skit just nu. För jag har verkligen fått en känsla av hopplöshet. Det finns inget hopp. Allt är slut. Det blir inte bättre än så här.

Just så.

Blood stain satin so white.

Igår kväll låg jag och författade texter i mitt huvud. Som vanligt.

Och så här blev det:

"Jag vet varför jag var som jag var och varför jag är som jag är.

Jag stympade mig själv. Jag tog bort det onda genom att skära bort det. Ta avstånd från det. Effekten blev att jag inte kände något. Det gjorde inte ont. Tyvärr gjorde det även så att jag kände mig tom. Helt tom. Inte en känsla fanns kvar för allt stympades bort. Det var enklast så.

Så tillslut gav jag väl upp tror jag. Eller så var det nog. Det gick inte mer. Jag skar och skar och bitarna försvann. Jag tror jag tog för mycket då. För jag kan inte längre skära bort det som gör ont. Det sitter kvar. Det lilla jag har kan jag inte skära bort längre. Det går inte. Det sitter fast. Och jag grät många nätter för detta.

Kanske är det därför det gör så ont att erkänna att jag gjordt mer fel än vad jag vill erkänna.
För det är fruktansvärt det jag gjort. För så gör man bara inte. Man gör inte det. Det är moraliskt fel.
Förr hade jag kunnat stympa bort det. Glömma och gå vidare med biten liggandes bakom mig. Men nu släppar jag med mig det överallt. Det vill aldrig försvinna. För jag känner mig mindre värd. Helt enkelt. Jag känner mig billig och är bara en dålig ersättning för något annat.

Varför skriver man om förbjuda drömmar? Varför berättar man för andra om dem? För dem är ju trots allt förbjudna.


Jag hade en förbjuden dröm igår. Den var mörk och ledsen."

"Jag tror att det ÄR för att alla är långt bort." Färdig svarat.


Jag tror att vi alla föder oss på andras elände. Vare sig vi vill eller inte. Vi blir lyckliga av att veta att vi har det liiiiite lite bättre än någon annan. Att vi mår liiiite bättre än någon annan. Just nu känner jag mig så. Liiiite bättre därför att någon annan mår sämre.

Nog om det. Idag pluggade vi tillsammans ett par till tentan på lördag. En smått krypande tenta ångest drar sig över mig just nu men det känns ändå som om jag kommer klara det...hoppas jag.

Usch. Jag hatar att vara svartsjuk på något som inte är värt att vara det på. Det har iaf lättat en hel del även om det inte hjälper mig just nu.